Att Dekonstruera en Ockelbodräkt (A.D.O.D.) 2019

När min mormor dog 1991 ärvde jag som ung 22-åring tacksamt hennes Ockelbodräkt.

Hon var väverska och sömmerska och hade bla. vävt och sytt kompletta Ockelbodräkter åt sig och de fyra döttrarna.

För mig var det fint att ta emot ett så gediget och noggrannt utfört hantverk. Men jag har aldrig känt mig bekväm i att använda folkdräkten… Jag har försökt att bära den vid festliga tillfällen, men jag känner mig utklädd och väldigt museal.

Man skiljer på folkdräkt och bygdedräkt; folkdräkten hade ett lokalt särpräglat utseende, som användes i bondesamhället fram till senare hälften av 1800-talet.

Bygdedräkten, som spreds i början av 1900-talet, kan vara en exakt nyproduktion av en gammal folkdräkt, eller som en helt nykomponerad dräkt som bygger på föreställningen om hur en folkdräkt såg ut.

Bygdedräkten blir på så vis en konstruerad skapelse, för att samhället ville ge en enhetlig bild av en regions textila traditioner.

Ockelbodräkten är ett sådant exempel; de äldsta dokumenten som daterar dräkten är från början av 1920-talet.

Som konstnär och konsthantverkare, som främst arbetar med återvunna textila material, arbetar jag alltid med tanken på hur man återvinner eller återanvänder förkastat, ‘billigt’ material. Då min konstnärliga utbildning och bakgrund är skulptur, är jag fri från traditionella, textila hantverkstekniker. Därigenom har jag ett tämligen o-ortodoxt förhållningssätt till det textila materialet.

I mina skulpturer – och även i konsthantverket – utgår jag ofta från kasserat textilt material, eller återvinner tex mattrasor på nytt sätt. Jag bearbetar det ‘värdelösa’ materialet och ger det nya fuktioner med ett nytt, högre värde.

Målet med mitt projekt ‘Att dekonstruera en Ockelbodräkt’ var främst att visa på det värde – i tid och materialåtgång – som är nedlagt på tillverkningen av en folkdräkt (vävning, sömnad, broderi mm.). Det har jag gjort genom att dekonstruera alla delar och tillverka helt nya föremål, med nya funktioner och ge de nya föremålen delvis ett nytt uttryck, och även ett nytt värde.

Alla delar av Ockelbodräkten har tagits till vara; såväl ullklänningen, linskjortorna och bomullsförklädena (sommar- och vinterförkläde) som ullstrumporna, silkessjalen, väskan, den broderade hättan och skinnskorna.

Ingenting har förfarits, inga tygbitar har slängts; varje del har sprättats upp för att ge tygerna möjligheter att fullt utvecklas till nya föremål.

Huvudbeståndsdelen av de nya föremålen var det befintliga materialet. I nyskapandet av föremål fick viss del nytt material tillföras, men så lite nya textilier som möjligt. Sytråd och broderitråd och dyl. naturligtvis, även attiraljer och nödvändiga detaljer – för att förhöja föremålets uttryck men utan att dominera.

Jag ville att de nya föremålen gavs så varierande funktioner som möjligt; endast ett fåtal likadana exemplar tillverkades, av vissa föremål endast ett exemplar.

Till min hjälp hade jag även Ulla Forsberg, Gävle, samt Åsa Westman, Stockholm/Gävle. Båda textilkonstnärer/ brodöser.

Utgångspunkten och inspiration var de redan befintliga mönster och former som finns i Ockelbodräktens detaljer.

För att kunna utföra tex smycken med vissa silverdetaljer, som infattningar och medaljong-baksida, var en silversmed från Gävle behjälplig.

Jag ser projektet i första hand som ett konstprojekt, även om det i slutändan handlade om genuint konsthantverk. Tanken på att dekonstruera en Ockelbodräkt in i minsta detalj och se kreativa möjligheter och nya användningsområden, gör det till ett konstnärligt arbete i mina ögon – traditionstyngt hantverk översatt till en annan tid, i ett annat sammanhang.